morronfundeluringsreflektioner

text & bild: Ängeln

ibland får man sånna där stunder när man funderar mer på livet än annars. en sån stund är nu när man vaknar ännu en dag ensam utan att ha en fin tjej brevid sig å man känner den saknad man alltid har efter sina älskade goungar. även jag som ändå dock är både oerhört social med många vänner och ensamvarg som månar om ensamma stunder kan känna en sorts ensamhet som alla människor har nån gång.

men den ensamheten är ingen panikkänsla. den är bara just den känslan. en gång i tiden nä jag var i något som gjorde mig illa var den en rädsla å ett hinder för att kunna ta mig ur något som inte var bra för mig. idag är den endast ensamhet. för jag tror nånstans att ensamheten ibland är vår största fiende. för vi är bilogiskt flockdjur och mår inte bra av ensamhet. men vägen till att ha den som en skräck till en känlsa som är en del av en är lång.

jag har nått ända fram å idag är det en del av mig. ibland kan den ge mig tårar då jag egentligen inte vill leva ensam, emn den p,ågar mig inte längre, för jag är lycklig. min lycka har gjort känslan till en del av mig som jag vill ha för då vet ajg att jag känner med allt jag har. jag minns då å jag vet hur det det var när känslan plågade mig å var min största rädsla.

för det är ju så att när man vaknar upp å märker att det liv man har inte är det man drömde om, då är en största hinder rädslan av ensamhet. för det är ju så även om många inte erkänner, vänner är ju egentligen bara en ytlig grej som man inte har några garantier för. egentligen så är det rädslan för sig själv. vem är jag å vad viill jag med mitt liv å vill jag vara mig själv? vi baserar vår lycka på andra männskor och det samhällsklimat vi lever i där det fortfarande är nästan en skam med ensamhet.

har tänkt på det där. för anledningen till att jag älskar sthlm är att där kan man gå på stan ensam utan att någon reagerar, man kan sitta på ett café eller en pub själv, eller göra nästan vad somhellst för sig själv utan att det är konstigt. i staden där jag bor (sundsvall) där är det nästan tabu att gå å fika själv, man är uppväst i ett klimat där man själv tll slut har en panikkänsla över att om jag inte har en kompis att fika med eller gå ut med eller gå på bio med eller shoppa då stannar jag hemma. tänk om nån ser att man är ensam!

detta är något som skrämmer mig. för vi ägnar så mycket tid av våra liv åt att passa in, att andra skall tycka om en, att få vänner å sen få kämpa som djur för att få behålla dom för vi lever i en tid av egoism. å gud förbjude om man sitter i min sits, ensam med barn. då är man inte heller medräknad om man har en helg med barn eller en helg utan pengar eller en dag då man måste va hemma, eller en dag då man inte själv hör av sig till alla överallt. att nöjja sig med att vara en vän som är bra att ha, för man gör allt från att vara hobby-psykolog till match-maker, chafför, bank, låna saker av, bo hos gratis, barnvakt, reservvän mm!  är detta det liv å dom känslor vi själva drömde om? är detta ett klimat vi egentligen vill ha?

jag tror på att en av dom stora anledningarna till detta förutom stressen å penga-pressen är det som gör att så många människor mår dåligt. att så många inte orkar med eller hamnar i ett utanförskap som dom inte tar sig ur. att v t om kanske stannar kvar i ett personligt helvete för att vi inte klarar avensamhets.skräcken. vad skall det bl av mig, å alla dom man har runt sig som kanske försvinner om jag gör det som är bäst för mig?

jag har fått lära mig den hårda vägen å gör det än. jagvalde för nåra åpr sen att leva för min egen skull! att inte vara den gamla madd som gör allt för alla andra, vad som hellst bara alla har det bra förutom jag. priset jag får betala i den ytliga värld vi lever i är ensamhet. idag är den min vän å jag söker den själv ibland med, för jag trivs med den. för mig är det enkellt. jag är hellre ensam än att hamna i det gamla igen. om man inte kan vara mot mig som jag är mot dom så får det vara. jag har varit i ensamhetsfällan så länge å jag har offrat så mycket av mitt liv för skräcken att vara ensam. det är inte värt det. för det är bara vår egen skräck som stoppar oss.

i parrelationer samma sak,  skaffar partners, hellst innan vi gjort oss av med den förra för att skräcken att leva ensam är så sjukt stor. för mig har det alltid varit enkellt. antingen älskar man eller så gör man det inte, om anledningen till att lura någon med falsk kärlek är sin egen skräck för ensamheten då måste man tänka om. vad gör du mot den människan du säger dig älska? är inte hon/han värd att få vara lycklig? varför håller du fast när det bara är din egen panik som du försöker förvandla till kärlek. otrohet tror jag skapades just ur denna känsla å när man aldrig varit otrogen men alltid blivit bedragen undrar man till slut vad man gör för fel. vad är så hemskt med mig att man måste bedra mig eller hata mig för att jag väljer att vara lycklig utan? nu vet jag att det är inte mig, att ensamhetsfällan tar för ånga offer. att ensamhetsfällan oxå kommer med en kompis som kallas bekräftelse.

varför bryr vi oss om vad andra tycker å tänker? vad är det som säger att andras blickar eller kommentarer är rätt? för mig säger det mer om dom än om mig. om någon ser snett på mig eller snackar skit eller försöker förstöra mig för att jag väljer att vara lycklig, leva för min å mina barns skull å står för den jag är, då tycker jag synd om dom. för det är ju så att om man själv är lycklig å är den man vill vara så har man inte behovet av att ta ut sin bitterhet på någon som väljer att leva.

för mig är det enkellt. jag väljer att elva,. med allt jag har. om det betyder att jag bland måste gråta för jag känner mig ensam, eller göra saker i ensamhet, så är det ett enkellt pris att betala. för idag vet jag att jag är värd så mycket mer än det jag hitills nöjt mig med. jag vet att allt är värt det. även om jag längtar efter kärlek å att vara poppis bland vännerna som alla gör så älskar jag mitt liv mer än nånsin, för det är mitt å jag vet att jag gör det som är bäst för mina barn å mig. äntligen har jag förstått mig själv å vet hur jag skall bli den jag vill vara. livet är en kap å det gäller att man vet vem man kämpar med och emot. jag kämpar emot mina svårgheter med mig själv, för det är bara jag som kan ge mig det liv jag själv vill ha.  nu är det dags för ett nytt kapitel i mitt livsbok å jag väljer att vända blad åter igen.  hur det ya kapitlet ser ut vet ajg inte än men mina drömar är där å hjälper mig skriva med min penna av ödet.

blunda å känn din egen styrka, för  du har den inom dig. lev nu å lev för dig, för ingen annan kommer att göra det åt dig

 

 

pööössar å lycka till

 

Advertisements

One thought on “morronfundeluringsreflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: