mammareflektioner

text & foto: Ängeln

detta inlägg kommer att vara lite abstrakt av den enkla anledningen att den gäller en privatsak men som jag ändå vill reflektera på ett offentligt sätt. för hur vet man egentligen när mamma-känslorna är rätt? hur gör man när man inte vet om man skall gripa in för att situationen är tillbaks där den var för några månader sen å allt man trodde på har raserats.

när man gör om samma sak igen, men den som borde stå bakom ryggen på en & backa upp inte gör det, när ens älskade barn far illa av att en skall visa sin makt i stället för att göra det som är rätt för ens barn?. det enda som nånsin betytt nåt är att ge mina älskade goungar det liv dom är värda å när man tror att man tar rätt beslut fast det krossar hela ens själ, så gör man det. för det är inte mina mamma-känslor som skall må bra, det är ens barn som skall ha det bra.

men nu när det gått lite mer än ett år så inser man att det kanske inte längre är hållbart å man ser att situationen spårat ur. hur gör man när man märker hur ropen på förändring är så höga & man inte vet om det rätta är att följa dom? hur skall man kunna veta att det blir bättre om jag tar tillbaka det beslut jag tog då å kämpar förr att det skall bli som förr. hur skall jag kunna skilja på mina mamma-känslor & förnuftet?

just nu gråter jag av förtvivlan å för att jag inte vet hur morgondagen ser ut, jag vet att mitt älskade barn är upprörd å jag förstår varför, men jag kan inget gö för någon har missbrukat sin makt å skiter i konsekvensen & att det är människor inblandade, bara för att visa att man är bättre än mig på alla plan. för att dölja att man egentligen inte gjort ett skit. att sitta å skryta inför andra å nervärdera andra inklusive sitt eget barn. för mig är det det skrämmande. men jag hade en tro om att det jag gjorde var rätt å nu vet jag inte.

att vara mamma är svårt, det enda jag vill är att vara den mamma mina älskade goungar är värd. vägen har varit lång å hård å jag önskar att jag kunde trolla å ge dom allt. men jag kan bara försöka allt jag kan. men nu står jag med ett jättesvårt å stort belut att ta å jag vet inte vilken väg jag skall gå.  jag tror att detta nånstans är en förtvivlad mammas rop på hjälp, men jag vet inte med vad. att se sina barn lida är det värsta en mamma kan råka ut för å när man inte vet om man gör rätt eller fel så vet man inte vilket beslut man skall ta heller. ibland är det svårare än bara följa sitt hjärta

jag hatar när man tycker synd om mig, jag vill inte ha  nån form av bekräftelse. jag behöver bara skriva, det är min egoterapi å den håller jag fast vid. det är inge svårare än så. när jag får skriva får jag oxå ett annat perspektiv, jag kan rensa bland alla tankar om det som sker å jag kan tänka klart. när det är allvar är det viktigt att inte bara följa känslan man har, för livet är svårare än så. det är ju det som är att jag älskar livet även när jag fäller en tår. jag är lika lycklig idag men fastän livet just idag är svårt.

det enda som nånsin betytt nåt för mig å för evigt kommer att göra är mina älskade goungar, mitt allt, mitt liv, mina tre änglar. jag älskar dom så mycket att det inte finns ord för det. utan dom är jag ingenting! jag är så sjukt stolt över att få vara mamma åt dom underbaraste barn som nånsin gått på denna jord å smärtan jag kännr när jag ser hur dom ibland måste ha det går inte att beskriva med ord, den är lika stor som den förtvivlan över att inte veta om jag gör rätt eller fel över det jag måste bestämma mig för nu

älskade underbara goungar, ni är himlen för mig

 

 

 

 

4 thoughts on “mammareflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: