barns bästa till vilket pris?

karlek-508-1

 

 

i dagens aftonbladet är en väldigt intressant artikel: de osynliga barnen jag kunde inte låta bli att komentera och nu väljer jag att sriva lite om detta utan att som vanligt bli för personlig eller lämna ut för mycket vilket inte är mitt syfte här. att ha personlig erfarenhet är alltid något man kan använda för att sprida medvetenhet. dock måste jag säga att jag är inte förvånad över hur många bittra föräldrar och människor som ständigt visar sig vid dessa viktiga ämnen.

det är ju faktiskt så att även om denna diskussion är viktig så handlar det om lite mer än så, för det är inte så enkellt som det verkar. allt är inte svart eller vitt eller en genusfråga. det det handlar om är barnen, vilket oftast ignoreras eller glöms bort. man kan gå in och läsa mina komentarer om man vill. jag har även där valt att komentera rent allmänt, vilket kan va en nackdel i sånna diskussioner då ingen vet hur det ligger till utan läser utifrån att man är ”mamma” och vad man tycker. alla har sitt och det är ingen tävling men jag kan tycka att om man känner hat för att man är pappa eller mamma osv då bör man nog fundera på varför man sitter i den sits man gör.

jag har ju erfarenhet åt båda hållen och väldigt lång erfarenhet. för att inte lämna ut oss helt skall jag rent kort i stället för att berätta en 16 års lång historia säga lite kort hur det ser ut idag :

jag har ju tre underbara goungar, alla med olika speciella förmågor (handikapp) idag så bor älskade tonåring & älskade lillsessa bara med mig. älskade tonårings andre förälder har vi inte sett till på två år, han hör inte ens av sig vid födelsedagar, jul osv. älskade lillsessa har egentligen umgänge enligt dom med den andre föräldern men detta är i dagsläget nästan obefintligt och ställs ofta in av denne. älskade lillprins har jag egentligen umgänge med enligt dom men sen ett halvår tillbaks får vi inte träffas alls och jag får inte ha nåt umgänge alls (samma förälder som till älskade lillsessa) för denne.

efter alla rättegångar, utredningar och all kamp jag fört för mina barn så har jag nu kommit till en vändpunkt i livet sen ett tag tillbaka. jag lovade en gång att jag skulle göra allt i min makt för att skydda mina barn och ge dom den tillvaro dom är värda och dit har jag nått. ibland måste man göra ett val, ett val att låta saker vara. jag kan aldrig ändra hur andra människor är och jag kommer alltid att skydda mina barn och ge dom det liv dom är värda, men jag kan inte ändra på det som är nu och jag tar inte heller längre ansvar för det andra gör eller inte gör. sanningen segrar alltid och när den gör det så är det jag som kan sträcka på mig för då vet jag att jag gjorde rätt.

klart att jag också varit förtvivlad och slagits för mina barn, jag är inte perfekt och har aldrig fått nån utbildning i att vara förälder för det fick jag lära mig på egen hand. men jag vet att jag duger som jag är och även om jag lever med sorgen att det är som det är så går livet vidare ändå. människor fokucerar för mycket på fel saker och det har även jag gjort. nu får andra ta ansvar över sitt eget och leva med det dom ställer till med. inte mitt ansvar att styra upp det som andra ställer till. jag kan ge mina barn ett bra liv ändå och om jag inte kan det fullt ut så litar jag på att det som är fel rättas till för ingen kan göra illa hur länge som hellst.

det som är felet är att man är för fyrkantigt i allt och att gränserna har flyttats. allt för många får göra barn illa och man följer hellre mallar och pratar om rättvisa för dom vuxna i stället för att skydda barnen och ge dom det dom är värda messt, en bra och trygg uppväxt oavsätt vem som är förälder. det är lätt att knulla till sig ungar på ren svenska, emn det gör dig inte till förälder för det. att fortfarande hålla stenhårt fast vid begreppet ”mamma & pappa” säger allt! en förälder är inget kön, status eller titel. det är en ära i livet som man måste förtjäna. det är barnet som är det enda som räknas.

människor som egentligen inte borde tror att livet handlar om att ha rätt eller att vinna över nån annan, att läsa problem så lätt som möjligt mm är det som våra barn måste leva med. ingen skyddar dom eller gör det som är bäst för dom. vuxna är det värsta som kan hända barn för även om det finns så otroligt mycket bra föräldrar så är ju inte det detta handlar om. om alla var det skulle inte dom här diskussionerna finnas. så fråga dig själv, när du känner som du gör, när du agerar som du gör och när du hatar och spyr ut din bitterhet som du gör, är det då ditt barn du försöker hjälpa eller vill du bara att det ska vara rätt till vilket pris som hellst?

om du verkligen älskar ditt barn så fundera då på hur du visar den kärleken oavsätt vad andra människor gör i stället för att försöka vinna över nån annna för att du är rädd för att barnet skall älska nån annna mer. om du räknar kärlek i pengar, makt status mm då bör du nog fundera några gånger till och om du tillhör systemet så fundera på om du verkligen kan gå hem om kvällen och känna att det barn vars öde du avgjorde idag får ett bra liv pga av dig? för det är inte vi som är gud, vi är bara jävligt lyckligt lottade att få ha dessa underbara barn i vår närhet. låt dom få växa upp med människor som ger dom det dom är värda och sluta räkna föräldrarskap i om du har messt rätt till ett barn eller inte. barnen kommer ändå att bli vuxna och då får vi se om dom val som gjordes var rätt för det är först då som vi kan se oss själva i det liv som våra barn får.

 

 

 

 

 

 

 

logga

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: